Det ljusa tornet och det mörka – när ljuden blev färger istället

Eftersom dottern, när hon väl började tala, hade stora problem med både artikulation, intonation och röstläge, måste ju detta tränas. Artikulationen var förvånansvärt lätt att förbättra, eftersom dottern älskade svåra ord – ju längre desto bättre: aluminiumfolie, nummerpresentatör, termodynamik, equilibrium… Hon var också mycket noga med att varje ljud hon hörde skulle uttalas ordentligt. En period överdrev hon varenda diftong hon hörde så att det nästan blev komiskt, innan hon förstod att ”lagom är bäst” i det fallet.

Intonation och röstlägen var svårare problem. För det första var dottern helt tondöv – hon älskade sång och musik men hade ingen som helst röstmelodi, varken i sitt tal eller sin sång, det var entonigt rakt igenom. Det verkade som om hon antingen inte hörde eller inte kunde härma tonfallen. Man fick gärna sjunga för henne, men absolut inte gnola – det enda som var riktigt viktigt för henne var orden. Vi försökte med att sjunga skalor och spela xylofon, men det fungerade inte. Hon deltog gärna, men hon kunde inte få till tonerna.

Det var dessutom problem med röstläget. Hon kunde stå i ett annat rum och nästan viska att man skulle komma, och blev sedan arg när man inte kom för att man inte hade hört henne. Vid andra tillfällen talade hon istället så högt att det skar i öronen på den som lyssnade. Det var uppenbart att hon inte förstod vad det handlade om, och att hon inte heller förstod ord som ”högre”, ”lägre”, ”tyst”.

Och en dag när vi läste boken om Bockarna Bruse gjorde jag en riktigt skakande upptäckt. Jag brukade läsa den boken med olika röster efter vilken bock det var – lilla bocken fick en röst i diskanten, den mellersta hade vanlig röst och den stora en mörk, djup röst. Så där som man brukar göra. Plötsligt fick jag för mig att det var något konstigt med hennes sätt att titta när jag läste. Jag frågade henne: ”Vad betyder röst?” Och då pekade hon på bilden av bron!!

Jag stirrade på stenbron. Det var en teckning av en gammaldags bro byggd av stora runda stenar – ungefär som de stenrösen vi hade i trädgården. ”Röst” och ”röse” – dottern trodde alltså att det var samma sak! Jag undrade vad hon egentligen hörde när hon lyssnade på sagan…

Men det här kunde man ju inte lämna utan åtgärd. Jag hade läst i Gunilla Gerlands och Ulrika Aspeflos bok Barn som väcker funderingar att man kunde göra ett röstschema eller en bild för att förklara olika röstlägen. Jag tänkte att det måste väl vara utmärkt även för att förklara begreppet ”röst” i stort,  så jag gjorde en sådan och provade på dottern. Jag viskade, pratade, ropade, skrek och gjorde ljusa och mörka röstljud, hon härmade kanonfint och verkade förstå alltihop utan problem. Jag var mycket nöjd. Där ser man, tänkte jag, hur viktigt det är att läsa på ordentligt så att man kan använda sig av experternas bästa tips.

Det var bara det att det inte gjorde någon större skillnad i praktiken. Hon kunde härma bra när jag gjorde rösterna, men hon kunde inte använda sig av dem självständigt. Jag tänkte att hon kanske bara behövde öva sig, så vi tragglade på med detta och fortsatte också med våra skalor och vår xylofon. Nu visste jag ju att hon kunde få till både ljus och mörk röst, och att hon förstod vad ”röst” betydde. Så varför använde hon dem inte när vi sjöng skalorna…?

En dag när hon lekte ensam i sitt rum med xylofonen råkade jag höra vad hon sade. ”Där har vi det ljusa tornet” sade hon. ”Och där har vi det mörka tornet.” (Hon sade alltid ”torn” istället för ”ton”.) För ”ljus” slog hon på ljusblått, för ”mörkt” slog hon på mörkblått. Och sedan fortsatte hon igenom hela xylofonen, och namngav alla ljuden efter de färger jag hade använt på hennes ”röstschema”!! Rött var skrik, orange var rop, o.s.v.

Inte konstigt att det inte hade fungerat med varken schemat eller xylofonen! Hon trodde på något sätt att det var färgerna som var ljuden. Jag förstod att färgerna måste bort, precis som med pusslet. Men hur skulle jag bära mig åt? Vi hade ju redan använt färger, hon hade ju redan dragit den här konstiga slutsatsen…

När jag väl kom på det var det nästan pinsamt enkelt. Jag bytte ut orden i ”Blinka lilla stjärna” och sjöng för henne med starkt överdrivna tonlägen: ”ljus och vanlig röst och MÖRK… hör hur rösten ändras… MÖRK blir vanlig och sen ljus…” o.s.v. Det förstod hon nästan direkt. Efter några månaders övning började hon få till tonmelodin åtminstone i sitt tal.

Egentligen är det väl inte så konstigt. Om man ska lära ut något om ljud ska man förstås använda sig av just ljud och inte av färger. Men jag tror ändå inte att det här skulle kunna hända med ett vanligt barn… :)

About these ads

10 responses to “Det ljusa tornet och det mörka – när ljuden blev färger istället

  1. Jag känner igen det där med att tala tyst och högt, som fortfarande är svårt för M. Man kan stå nära och han skriker, eller så talar han tyst långt bort. Det är väl en naturlig följd av att han inte vet var han befinner sig jämfört med oss andra.

    Och han skriker ofta med flit för att överösta oss andra. Jättejobbigt. Men det borde vara av andra skäl. För att han vill prata, men inte vet när han ska flika in.

    • Du vet, i min dotters fall är det ofta att hon vill överrösta oss för att hon vill att VI ska vara tysta. Jag sökte jobb i våras, innan jag förstod att dottern var sjuk (celiakin) och att jag inte kunde vara borta – jag fick jobbet men fick tacka nej. Det var iaf hos en 17-årig tjej med autism, saknade tal o.s.v. – och de sade just det att man inte kunde tala sinsemellan assistenterna medan hon lyssnade för att hon blev så stressad av det, utan man fick fråga och prata vid andra tillfällen – tänkte då genast på hur dottern är när mycket annat pratas… Hennes pappa blir f.ö. mkt stressad av hennes reaktioner och börjar prata ännu högre då,då höjer hon rösten också, ibland får jag köra iväg honom nånstans eller få honom att ringa nån och prata istället för att det ska bli lugnt…

  2. Och nu när jag tänker efter, så gjorde jag nog en sån där ljudövning för länge sen. Viskade ”viska”, skrek ”högt” osv. Han är ju rätt stark på allt som innefattar ljud, men en del stöd har ändå behövts. Och dessutom har han synestesi, dvs att han själv kopplar ihop färger med saker. Om man frågar honom har veckodagarna alltid samma färger. Så av den anledningen, så brukar jag inte blanda in färger så mycket i övrigt. Det räcker liksom, med det han själv tänker.

    • Ja, som du förstår så tycker jag inte heller numera att man ska blanda in färger i onödan. :) Även om det rekommenderas i mkt litteratur och det också gjordes på habiliteringen i början… Jag vet fortf inte om dottern verkligen har synestesi utan bara kanske 3D-problem och använder färgen som kompensation – det börjar nästan luta åt det nu… Men oavsett vilket så behöver hon ju lära sig vad som betyder något och vad som inte gör det!

  3. Pingback: Siffror och klisterlappar – när man inte tränar det man tror | Ett öga på autism

  4. Pingback: Att hjälpa till med processandet del 2 – om att separera synintrycken från ljuden och orden | Ett öga på autism

  5. Pingback: Om ljud och rumsuppfattning | Ett öga på autism

  6. Pingback: Vänta lite nu… | Ett öga på autism

  7. Pingback: Det ljusa tornet och det mörka - när ...

  8. Pingback: Om bollar, lutande plan och friktion | Ett öga på autism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s